I torsdags påbörjades en kampanj på jobbet för att få med mig i ett av enhetens fyra lag till Kraftloppet i Finspång. Avhoppen hade börjat ramla in och lagen hade därmed börjat urholkas. Jag har ju medvetet inte anmält mig eftersom det tycks ligga en skade- och sjukdomsförbannelse över det loppet. 2005 var jag anmäld, då gjorde ett trasigt knä att jag fick lov att svika laget. 2007 försökte jag nästa gång, då gjorde lunginflammation att jag inte kunde stå på startlinjen. Men konceptet att hoppa in i sista stund verkar fungera hyfsat. Jag försökte först komma undan genom att åberopa logistiska problem (vem vill egentligen sitta på en buss till Finspång på en lördag??), men lagledaren är lite för mycket av en fixare så i fredags förmiddag var jag övertalad. Jag tänkte i mitt stilla sinne att 3,5 km ska jag väl kunna springa hyfsat snabbt på ren vilja om inte annat, och höll tummarna för att jag inte skulle vakna med feber eller något annat tokigt.
Febern höll sig borta och jag blev upphämtad i Norrköping vid 9-tiden. Då hade febern däremot tagit en annan i laget, som dessutom skulle vara den som skulle hoppa mellan bilar i princip hela dagen och se till att transportmedlen kom till och från olika sträckstarter så logistikern/lagledaren fick det lite svettigt. Det löste sig med en stor laginsats ganska smidigt, även om adrenalinet nog flödade på rätt många i trafikkaoset på de första sträckorna! Fokuset på logistiken gjorde dock att jag inte riktigt hann bli nervös för själva springandet förrän jag började värma upp i en solig skogsdunge vid Kattalakorset... Angiven snitt-tid för min sträcka var 6min/km, och jag hoppades lite att jag skulle kunna göra som de flesta andra i laget gjort dittills: Springa liiite fortare än vad jag sagt. Kollegan på förstasträckan hade dock satt ribban genom att springa 1 min snabbare per km än vad han sagt!
Min sträcka är ju lite av "sprintsträckan", bara 3,5 km. Dessutom på asfalt och i princip helt platt. Däremot är ju snabbhet inte riktigt min styrka. Distans är inget större problem, men att öka hastigheten, även på korta sträckor, verkar inte vara något min kropp gillar. Efter ungefär halva sträckan blev jag omsprungen av en man med fladdrande långt grått hår. Han beklagade sig att han startat alldeles för hårt och nog måste sakta ner lite, och försvann sedan som ett skott med långa steg. Taskigt! ;)
Målet för sträckan kunde ses redan när det var mer än en kilometer kvar, vilket gjorde "spurtandan" lite större. Med ca 500 meter kvar började jag känna mig smått illamående i värmen och hoppades att inget skulle hända innan mål i allafall. Klarade mig fint och lämnade över till den tyske kollegan efter 19.42, 5,38min/km. Mycket nöjd! Får se det som ett fart-träningspass inför Tjejmilen, och börjar nu tro att jag ska kunna springa den på kring en timme.
Illamåendet höll sig i schack, men det visade sig senare på kvällen att andra i laget "hade sprungit och småspytt" på sina sträckor, och i princip alltid gör det när de springer tävling. Jag är imponerad över de som kan ta ut sig så!
I övrigt måste jag nog säga att det trevliga med Kraftloppet är liksom hela arrangemanget runtomkring. Kvällen avslutades med grillfest i ett öltält vid Villa Kullen tillsammans med övriga Siemens-lag och nu har jag visst till nästa år lovat att springa med våra inlånade norska kollegor från Siemens Oil & Gas Offshore, som tyckte det var väldigt skönt att prata med en svensk som faktiskt förstod vad de sa :-)
PC och två år till
8 år sedan
