En riktigt härlig höstdag!

Idag har solen skinit (heter det verkligen så?!?) från klarblå himmel, luften har varit klar och kall och höstfärgerna har visat sig från sin bästa sida. En perfekt dag för att springa helt enkelt! I tisdags bestämde jag och en kompis oss för att springa Höstmilen med enda målet att njuta när vi tog oss runt banan. Och som vi njöt! Kanske tack vare vädret och omgivningarna, kanske just för att vi inte hade belagt oss själva med några särskilda tidskrav.

Ryktet sade att det var en väldigt jobbig bana, enligt vissa kanske t o m jobbigare än sista milen på Lidingöloppet. Och har man sprungit 20km innan (vilket man ju har på LL), så kanske den här banan är jobbigare, men den är det definitivt inte när man som nu får starta fräsch och glad i höstsolen. Med en kollega som speaker i starten, bra musik i Ipoden och lite för tjocka kläder på kroppen sprang jag iväg och första halvan gick som en dans. Kompisen och jag hade spekulerat i om att man kanske skulle kunna snitta på 6.30 per km, eller om det var för mycket att hoppas på. Trots två jobbiga kilometer på mitten, där banan steg drygt 80 höjdmeter på knappt 2 km, så klarade vi faktiskt det bägge två, och vi kom båda fram till att vi skulle ha kunnat ta ut oss mer. Men ibland måste det få vara skönt att springa lopp också! Och det var jätteskönt! Särskilt skönt att kunna springa ett lopp med riktiga backar på en snitt-tid som var 10s snabbare per km än vad jag sprang Tjejmilen på för en dryg månad sedan. Revansch! Eller bara utveckling, beroende på hur man ser det :-)

Efter dusch och bastu på Centralbadet i Norrköping firade vi loppet med en långlunch/fika på Fräcka Frökens innan vi tog oss an dagens höjdpunkt nr 2: Filmen Bananas!* En sån där film man blir arg av. Och som man vill uppmana alla att gå och se. Så nu gör jag det: Gå och se Bananas!* Och ät aldrig mer några andra bananer än rättvisemärkta bananer!

LIDingöloppet

Lidingöloppet är överstökat för i år och jag är nöjd! Men det gjorde ONT, ondare än förra året. Mina fötter är nog inte skapta för att springa utför i joggingskor, trots att skorna egentligen är världens skönaste!

Jag nådde mitt mål om att förbättra min tid från förra året med 15%. Trodde ett tag att jag skulle kunna klämma mig under 3.35-strecket, men sista biten var otroligt jobbig och jag var så utmattad att jag höll på att somna några gånger, ganska udda känsla. Men jag klarade mig i allafall under 3.40 tack vare en superspurt sista 3-400 m. Tempot låg då enligt Forerunnern på 3.48/km. Vad krafterna kom från har jag ingen aning om, jag vet bara att det gjorde ruskigt ont och jag höll på att kräkas på kuppen, men det var SÅ HIMLA VÄRT det, känslan efteråt var enorm :-)

Har även hunnit med att anmäla mig till Öppet spår, och upptäckte idag att mitt startnummer är samma som de fyra sista siffrorna i Lidingö-startnumret. Måste ju innebära att jag kommer förbättra mig minst 15% även på de 9 milen mellan Sälen och Mora, hehe... Det skulle i så fall innebära att jag kommer att klara mitt mål på 9.50.00. Härmed är dock varning utfärdad till alla Vasaloppsåkare: Ni kan räkna med riktigt dåligt väder på Öppet Spår söndag 2010, för då ska jag vara med. Och statistiken säger ju att det är DÅLIGT väder när jag deltar :-)

Men nu: Joggingrunda i regnrusket! Härligt ;-)

Nederlag och nya tag

Nästan en månad sedan sist jag skrev... Får ta och skärpa mig tror jag :-) Men det beror mest på att det helt enkelt varit för mycket annat. Annat som i jobb, annat som i vänners bröllop, annat som i möhippor, grillfester och ett gäng nya vänner. Känner mig ganska utsliten för tillfället, med bättring väntas nog från nästa vecka eller så.

Min målsättning på Tjejmilen gick käpprätt åt pipsvängen, trots uppladdning med trevlig middag hos en kompis. Strategin att starta i gruppen "55 -59 min" slog helt fel, det gick såååå långsamt, första tre kilometrarna snittade jag på nästan 7 min/km (pga att det helt enkelt inte gick att ta sig fram snabbare). Ganska kört att ta in det sen då! Särskilt eftersom trängseln återkom vid typ 6 km... Jag tappade humöret totalt, och blev sen ännu argare för att jag inte lyckades målfokusera utan tappade humöret :-) Sprang in på 66.35, sur som en citron. Lite tröst var det ju dock att jag inte var den enda som störts av trängseln, men nu måste man ju bara ha revansch nästa år! Tack också till alla som peppade mig efteråt, det behövdes verkligen!

Efter en tjänsteresa i "östra Turkiet" blev första löprundan efter Tjejmilen inte förrän i måndags. Målet var att springa lugnt, avslappnat och LÅNGSAMT (typ något över mitt tänkta Lidingöloppstempo). Lugnt och avslappnat blev det, men inte så långsamt, snitthastigheten var nämligen högre än på Tjejmilen. Kändes rätt bra att jag inte klarade av att springa så långsamt som jag gjorde då... Så motivationen kom tillbaka lite, vilket är tur, för det är ju snart dags för nästa lopp!

Däremot försvann den lite efter löprundan igår eftermiddag, som var sjukt jobbig. Så jobbig att jag nästan funderade på om jag faktiskt höll på att bli sjuk! Men det verkar inte så, hade nog bara en dålig dag efter för lite sömn och grillfest i onsdags...

Lidingöloppsstartbeviset låg i brevlådan igår, och jag har verkligen ångest! Känner mig inte alls förberedd och fasar lite för en ny Tjejmilen-upplevelse, fast bara tre gånger så lång! Men tidsmålet är ju inte satt så högt, så det borde kunna gå... Det ska gå! Sen är det nya tag och Vasaloppssatsning - har ju blivit inlurad i en satsning med ett gäng kollegor. Eller... Lurad och lurad, jag tycker faktiskt det ska bli riktigt roligt! Skönt att det är fler som är lite nördiga så man inte känner sig så udda som gör knasiga grejer som man bara blir trött av :-)

Och apropå knasiga grejor som man bara blir trött av, så är jag fortfarande lite inne på att göra Fjällräven Classic nästa år. Eller varför inte vara ännu lite knasigare och ge sig på Ö till ö??

Kraftloppet 2009 - fartträning

I torsdags påbörjades en kampanj på jobbet för att få med mig i ett av enhetens fyra lag till Kraftloppet i Finspång. Avhoppen hade börjat ramla in och lagen hade därmed börjat urholkas. Jag har ju medvetet inte anmält mig eftersom det tycks ligga en skade- och sjukdomsförbannelse över det loppet. 2005 var jag anmäld, då gjorde ett trasigt knä att jag fick lov att svika laget. 2007 försökte jag nästa gång, då gjorde lunginflammation att jag inte kunde stå på startlinjen. Men konceptet att hoppa in i sista stund verkar fungera hyfsat. Jag försökte först komma undan genom att åberopa logistiska problem (vem vill egentligen sitta på en buss till Finspång på en lördag??), men lagledaren är lite för mycket av en fixare så i fredags förmiddag var jag övertalad. Jag tänkte i mitt stilla sinne att 3,5 km ska jag väl kunna springa hyfsat snabbt på ren vilja om inte annat, och höll tummarna för att jag inte skulle vakna med feber eller något annat tokigt.

Febern höll sig borta och jag blev upphämtad i Norrköping vid 9-tiden. Då hade febern däremot tagit en annan i laget, som dessutom skulle vara den som skulle hoppa mellan bilar i princip hela dagen och se till att transportmedlen kom till och från olika sträckstarter så logistikern/lagledaren fick det lite svettigt. Det löste sig med en stor laginsats ganska smidigt, även om adrenalinet nog flödade på rätt många i trafikkaoset på de första sträckorna! Fokuset på logistiken gjorde dock att jag inte riktigt hann bli nervös för själva springandet förrän jag började värma upp i en solig skogsdunge vid Kattalakorset... Angiven snitt-tid för min sträcka var 6min/km, och jag hoppades lite att jag skulle kunna göra som de flesta andra i laget gjort dittills: Springa liiite fortare än vad jag sagt. Kollegan på förstasträckan hade dock satt ribban genom att springa 1 min snabbare per km än vad han sagt!

Min sträcka är ju lite av "sprintsträckan", bara 3,5 km. Dessutom på asfalt och i princip helt platt. Däremot är ju snabbhet inte riktigt min styrka. Distans är inget större problem, men att öka hastigheten, även på korta sträckor, verkar inte vara något min kropp gillar. Efter ungefär halva sträckan blev jag omsprungen av en man med fladdrande långt grått hår. Han beklagade sig att han startat alldeles för hårt och nog måste sakta ner lite, och försvann sedan som ett skott med långa steg. Taskigt! ;)

Målet för sträckan kunde ses redan när det var mer än en kilometer kvar, vilket gjorde "spurtandan" lite större. Med ca 500 meter kvar började jag känna mig smått illamående i värmen och hoppades att inget skulle hända innan mål i allafall. Klarade mig fint och lämnade över till den tyske kollegan efter 19.42, 5,38min/km. Mycket nöjd! Får se det som ett fart-träningspass inför Tjejmilen, och börjar nu tro att jag ska kunna springa den på kring en timme.

Illamåendet höll sig i schack, men det visade sig senare på kvällen att andra i laget "hade sprungit och småspytt" på sina sträckor, och i princip alltid gör det när de springer tävling. Jag är imponerad över de som kan ta ut sig så!

I övrigt måste jag nog säga att det trevliga med Kraftloppet är liksom hela arrangemanget runtomkring. Kvällen avslutades med grillfest i ett öltält vid Villa Kullen tillsammans med övriga Siemens-lag och nu har jag visst till nästa år lovat att springa med våra inlånade norska kollegor från Siemens Oil & Gas Offshore, som tyckte det var väldigt skönt att prata med en svensk som faktiskt förstod vad de sa :-)

I Engelbrekts bygd för styrka och frihet

Idag är dagen efter. Jag känner mig faktiskt så, lite lätt bakis. Även om det är i princip över nu. Gissar att det är salt- och vätskebrist efter 7,5 timmar på skidor i ganska kuperad terräng. Om jag skulle vilja kan jag kvittera ut mitt klassiker-diplom nu, men det ska jag inte. Först hoppas jag klara av Öppet spår utan sjukdomar, då blir det det som får ingå i diplomet istället!

Hur var det då? Ganska jobbigt faktiskt, även om jag nog faktiskt trodde det skulle vara lite jobbigare. Hade egentligen bara en svacka ungefär mitt i loppet, men så tog jag det ju också ganska lugnt, drack mycket blåbärssoppa. Fast bäst av allt var buljongen som serverades vid näst sista matkontrollen. Ljuvligt salt och varm!!

Efter en väldigt tidig morgon på grund av varning för snöoväder satte pappa och jag oss i bilen strax efter kl 06 igår morse. Far hade ännu inte bestämt sig för om han skulle spendera dagen i Norberg eller ej och jag var på ett minst sagt uselt humör på grund av tävlingsnerver och våldsamt intag av kolhydrater. Varför blir man så grinig och får huvudvärk av dem?? Snön fullkomligt vräkte ner och det var strax under nollan, superföre med andra ord. Det gick långsamt på de oplogade vägarna men vi var ändå framme i god tid. Medan jag gick och hämtade nummerlapp hann bilen bli nästan översnöad, så mycket snöande var det! Toan besöktes flitigt, och tur var väl det, för i toakön råkade jag höra det viskas om att starten flyttats fram en halvtimme. Fick det bekräftat, men det var absolut ingen information som spreds aktivt av sekretariat eller tävlingsledning, vilket nog kan sägas karakterisera hela tillställningen: Dålig information... I folkvimlet vid nummerlappsutlämningen sprang också Gunde Svan förbi och det visade sig att han agerade hare åt sin gamle vallare som ska åka Vasaloppet och nu åkte Engelbrektsloppet som träning.

Väl på starten undrade jag om jag överhuvudtaget skulle få se några spår under dagen, torget i Norberg bestod av ca två decimeter nysnömodd. Men det utlovades spår längre fram och allteftersom folkmassan segade sig fram efter starten började man faktiskt ana spår. Massan rörde sig långsamt, de första 5 km tog nära 50 min... Lätt uppvärmning alltså! Därefter började det bli bättre och snöfallet började också lätta, för att släppa fram solen under någon timme innan det mulnade på ordentligt. Vissa (oftast medelålders gråhåriga män med väldigt yvig åkstil) försökte fortfarande tränga sig fram mellan spåren, vilket skapade irritation. En av dem fick sig en känga av en annan:

"Det finns två spår, åk i ett av dem så vi andra slipper få dina stavar i ögonen"
Svar:
"Men jag åker ju mycket fortare än er och måste ju ta mig fram"
Nytt svar:
"Om du nu åker så j-a fort så skulle du väl startat i tävlingsklassen längst fram"
Tystnad och slut på åkningen mellan spåren...

Ungefär vid första 5km-skylten skulle jag ta lite medhavd dricka för första gången. Men flaskan var nästan tom. Vad f-n!! Det visade sig att jag som tagit en slurk precis innan starten hade glömt att stänga till korken (en sån där sportflaska i miniformat) så innehållet hade runnit ut i midjeväskan, blött ner min extra tur-mössa (egentligen pojkvännens) samt även min numera ganska vältränade bak. Plaskvåt var jag! F-n! Hur kan man vara så dum! Försökte vrida ur grejerna så gott det gick och ull-underkläderna höll mig trots vätan ganska varm. Konstigt att jag inte märkte när det började läcka måste jag säga dock. Hoppades på att det skulle finnas lite papper på någon station, men det är inget det finns behov av där tydligen... Så jag åkte hela loppet med blöta byxor, det måste jag nog nästan få en extrapoäng för! Om jag inte åker på nån urinvägsinfektion förstås... Då blir det nog avdrag...

På det stora hela då? Faktiskt var det mycket fler platta partier än jag trott, även om en del backar var jobbiga. Särskilt den största backen, uppför Håberget. Tack och lov kom den bara en gång, så när den var avklarat visste man att det värsta var gjort. Därefter hakade jag på ett par tjejer som startat sina Klassiker med Engelbrektsloppet, eftersom skidåkning enligt dem var det värsta man kan göra. De tyckte jag var knäpp som skulle åka Öppet spår OCKSÅ! De höll ett ganska bra tempo och bjöd mig även på nötter vid en station. Jag åkte ifrån dem i nerförsbackarna (hade fantastiskt glid, måste ge mig själv beröm! Snabbglid har hittills aldrig slagit fel) medan de hade bättre flås i uppförsbackarna.

Vid fyra-tiden började jag för andra gången undra hur de skulle lösa mörkrets intåg, eftersom jag inte sett elljusslingor någonstans längs spåret på första varvet. Ryktet sa att det är mörkt sista biten. Livsfarligt, tänkte jag, särskilt med tanke på de branta uppkörda nerförsbackarna ner mot Klackberg! Och mycket riktigt blev det mörkt, väldigt mörkt! Särskilt i de där nerförsbackarna! Många tog av sig skidorna och gick ner. I den brantaste delen som också svängde tvärt åt höger stog förvisso en funktionär med skoter och reflexväst för att ta hand om eventuella skadade. Han hade dock inte tänkt på att sätta på lysena på sin skoter för att underlätta för åkare...

Vid sista kontrollen kändes det som att man i princip redan var framme eftersom det bara var fyra kilometer planåkning kvar. Jag blev övertalad av en funktionär att dricka lite kaffe: Du ska se hur pigg du kommer bli, du kommer inte att tro't. Du kommer flyga fram till mål!
Okejdå, tänkte jag, en liten skvätt då. Brände mig på tungan, men det fick sannerligen igång livsandarna och jag åkte ifrån flera stycken på vägen till mål. Oftast var jag dock ensam i det beckmörka spåret. Efter nån kilometer kom månen fram och det var riktigt trolsk. Ensam i vinterskogen med snötyngda granar i ett skidspår endast upplyst av månsken. Nästan så man blev lite lyrisk! Marschaller här och där vid några vägkorsningar fanns det också, även om några stod så nära spåret så det var risk att man fick en marschall med sig på staven!

Målrakan närmade sig fantastiskt snabbt, och jag stakade som aldrig förr. "Här kommer Malin Eklund som ser ut som hon har kraft kvar i armarna" sade speakern och offentliggjorde även min sluttid. Därefter medaljutlämning av en skäggig dalkarl som sade att det var hans bästa dag på året - att få stå och få krama damer hela dagen helt gratis! Skidade tillbaka till bilen med en väl påbylsad far som spenderat dagen i Norberg och Klackberg. Vid bilen upptäcktes nästa missöde: Jag hade glömt lämna tillbaka mitt tidtagningschip! Skit, det kostar ju 300 kr! Raskt tog pappa hand om det och gick tillbaka till målområdet medan jag strippade i mörkret vid bilen och fick på mig torra kläder och försökte få liv i mina stelfrusna fingrar. Vid de andra klassikerloppen brukar de vara rätt snabba på att komma fram och rycka av en det där chipet, men de hade nog blivit lite trötta kontrollanterna också....

Återhämtningsdryck i bilen, ost- och bacon-korv på Shellmack i Avesta och sedan hemfärd. Betydligt mindre snö på vägen än på morgonen, men många vådliga omkörningar i mörkret. Hemma i värmen vid 20.30-tiden var nästan pappa tröttare än jag såg det ut som, och det är faktiskt först i dag som jag på riktigt känner av tröttheten. I stort sett ingen träningsvärk (stretchade såklart inte) men trött som tusan i kroppen och var till och med tvungen att köpa kaffe på stationen i Västerås. Satt nästan hela vägen och tittade på det fantastiska vintervädret med klarblå himmel, snötäckta träd och frostiga kvistar. Tills tåget passerade Östergötlands länsgräns såklart, då var det slut på både den klarblå himlen och snön... Jag har bosatt mig på fel ställe!

Men ikväll blir det hämtmat och film - Into the wild - med Åsa, det får bli belöningen för att jag numera kan titulera mig En Svensk Klassiker om jag vill.