Längtar efter riktig vinter!

Igår kväll började det snöa. Stora härliga flingor som singlade ner från himlen i mörkret. Vinter! Kanske? Törs ju inte riktigt hoppas så här nere i södern... Men imorse när jag vaknade och tittade ut genom fönstret var det fortfarande vitt ute. Sååå härligt!

Tyvärr verkar det vara på väg bort redan, men det rapporteras ju om fler minusgrader till veckan. Jag har sån vinterabstinens så jag hoppas det slår in. Jag vill ha SNÖ! Och MINUSGRADER! Jag vill ÅKA SKIDOR!

Förra helgen var det vinter. Då var jag i Långberget med ett gäng arbetskamrater. Skidade nästan 6 mil så kroppen var sådär härligt slut när helgen var över. När vi åkte hem snöade det fantastiskt mycket och det kändes som en riktig vinteridyll. Mer sånt!

Novembertrött

I år känns november ovanligt mörk, grå och regnig, till och med för mig (som inte brukar påverkas så mycket av vädret). Den här veckan har det varit extra påtagligt (även om gårdagen bjöd på väldigt efterlängtad sol!) eftersom jag har sovit otroligt dåligt också. Återigen skyller jag på pillren jag knaprar för tillfället. Enligt bipacksedeln kan de bl a ge hjärtklappning och pulsen har verkligen speedat den här veckan (även om medicinen kanske inte kan beskyllas för att vara enda orsaken).

Normalt sett brukar jag kunna sova igen en del på helgerna, men inte den här veckan. Idag är jag så trött att jag faktiskt överväger att bara dega i soffan, kanske fixa lite hemma och bara ta det lugnt. Istället för att ta den vanliga sköna långa söndagslöprundan. På nåt vis känns det som att det skulle göra mer skada än nytta att springa idag...

Senaste tiden har min kreativa ådra börjat återfinna sig också, vilket är trevligt. Jag börjar känna igen mitt "gamla" jag. Har t ex ägnat morgonen åt att skapa lite julpynt som kanske kan förgylla lägenheten om nån vecka, förhoppningsvis...

Hur funkar det här med puls egentligen?

Jo, jag vet, hjärtat pumpar runt blodet i kroppen för att man ska fungera... Men jag menar, det sägs ju att formen ska kunna avläsas med hjälp av pulsen. Fast jag undrar jag, känslan borde väl också räknas?

De senaste två veckorna har jag i princip inte tränat alls. Först var det tjänsteresa i land som inte befrämjar offentlig träning för kvinnor (och hotellrummet ger begränsade konditionsmöjligheter), sen en förkylning. Första träningspasset idag, skulle bli ett lugnt sådant för att bara väcka igång kroppen igen. Och det kändes lugnt. Kroppen kändes lätt, andningen var som vanligt och jag kände mig mest som jag smålunkade och filosoferade, i mitt normala tempo (lite snabbare än tänkt).

Fick därför en smärre chock när jag läste av pulsklockan efter passet. Snittpuls 181!! Maxpuls under passet:190. Utan att det var i närheten av jobbigt! Hade jag fått gissa skulle jag sagt att snitt låg på typ 167 eller så... Visst, jag blev lite mer matt i kroppen än jag kanske var precis innan förkylningen, men flåset kändes precis som vanligt.

Så nu är frågan; vad är orsaken? Det finns nog ett antal tänkbara svar:

- Fel på pulsklockan
- Formen försvinner såpass mycket på två veckor att jag inte är bättre än så här
- Det är så kroppen reagerar efter en förkylning (det var ju trots allt mer än ett år sen jag var förkyld sist, så jag har ju liksom "glömt" hur det brukar bli)
- Det beror på den inflammationsdämpande medicinen jag äter just nu (och i så fall: kommer det vara så här i tre veckor till??)
- Det beror på den bristfälliga kosten (läs: skräpmaten) den senaste veckan
- Det är nåt fel på mitt hjärta...

Och så nästa fråga; ska man lita på resultatet och anse att det på något vis är alarmerande och bums krypa till sängs?? Det KÄNNS ju inte så... Men säger mig pulsen något som jag inte själv känner?

Lek och plask!

Den här veckan har det inte blivit mycket träning i bemärkelsen "jag sätter på mig tightsen och tar en löprunda" (och det märks, gud vad stel man blir av stillasittande!). Däremot har det blivit en del smygträning. I slutet av arbetsveckan var vi på konferens på Vildmarkshotellet, där det finns ett rätt nytt äventyrsbad. Så efter middagen i torsdags slängde vi av oss den korrekta arbetsjargongen, tog på oss badkläderna och LEKTE i en dryg timme (sen stängde badet). Två badbollar hade vi till hjälp och vi roade oss kungligt först i utomhusbasängen, sedan i simbassängen inomhus när det blev lite kallt om huvudet. Mycket skratt blev det, så man skulle kunna säga att det blev helkroppsworkout :-) Lägg därtill en tur motströms i strömbassängen och en sväng på dansgolvet efter att badandet var avklarat så får det väl ändå räknas som att man fått ett visst mått träning.

Det bästa med sådana här aktiviteter (förutom att det är så KUL att leka) är att man faktiskt märker att träningen ger resultat. Det som för ett år sedan skulle fått mig att flåsa ganska rejält klarar jag nu utan minsta ansträngning. Saker går lättare helt enkelt. Skön känsla!

Träningsvärk

Den här veckan har jag börjat styrketräna lite smått igen. Med betoning på smått, man vill ju inte överanstränga sig i början ;-) Styrkepassen har legat i träda sedan Öppet spår, mest för att jag ibland tycker att jag har liiite för lätt att bygga muskler och det inte är så snyggt. Men om jag ska orka åka ett Öppet spår till så måste min stackars överkropp tränas. Och just nu är det rätt synd om den. Körde 12 (!) min överkroppsstyrka (läs: armhävningar, ryggresningar, situps och tricepsövningar) i tisdags, och VILKEN TRÄNINGSVÄRK JAG FICK!

Lagom till helgen hade den dock lagt sig hyfsat, så igår tog jag fram Expandern för ett 15-minuters pass. HUH! Träningsvärk igen, denna gång en del i triceps men mest i baksidan av låren, nästan så det var jobbigt att springa idag! Jag säger som Janice i Vänner: OH-MY-GOD!

Tur att det är fyra månader kvar till start...

Senarelagd Klassiker?

I veckan har Vätternrundan 2010 blivit fulltecknad. Utan att jag "hunnit" anmäla mig. Kanske ska jag göra som spånen från förra året och kräva en separat runda för oss som det är sååå synd om för att vi inte hunnit anmäla oss... Eller så inte. Jag får helt enkelt se det som ett tecken att jag inte ska köra fler rundor :-) En hjälp i mitt velande helt enkelt. Skidåkning och löpning kanske får bli min grej. Kanske kan jag då också få tid till att börja dansa igen. Fortsätta cykla bara för att det är skönt att susa fram på en enslig landsväg i sin ensamhet. Börja cykla MTB?

Ett lite lockande alternativ är ju annars Nibberittet i Geiranger. Har varit rätt sugen ända sedan jag jobbade i Geiranger, men det är först nu som jag känner att jag skulle kunna klara av det... Stora frågan är ju dock hur man i Östergötland ska kunna träna ben och flås för att kunna cykla ett halvmaraton från 0 till 1500 meter...

En riktigt härlig höstdag!

Idag har solen skinit (heter det verkligen så?!?) från klarblå himmel, luften har varit klar och kall och höstfärgerna har visat sig från sin bästa sida. En perfekt dag för att springa helt enkelt! I tisdags bestämde jag och en kompis oss för att springa Höstmilen med enda målet att njuta när vi tog oss runt banan. Och som vi njöt! Kanske tack vare vädret och omgivningarna, kanske just för att vi inte hade belagt oss själva med några särskilda tidskrav.

Ryktet sade att det var en väldigt jobbig bana, enligt vissa kanske t o m jobbigare än sista milen på Lidingöloppet. Och har man sprungit 20km innan (vilket man ju har på LL), så kanske den här banan är jobbigare, men den är det definitivt inte när man som nu får starta fräsch och glad i höstsolen. Med en kollega som speaker i starten, bra musik i Ipoden och lite för tjocka kläder på kroppen sprang jag iväg och första halvan gick som en dans. Kompisen och jag hade spekulerat i om att man kanske skulle kunna snitta på 6.30 per km, eller om det var för mycket att hoppas på. Trots två jobbiga kilometer på mitten, där banan steg drygt 80 höjdmeter på knappt 2 km, så klarade vi faktiskt det bägge två, och vi kom båda fram till att vi skulle ha kunnat ta ut oss mer. Men ibland måste det få vara skönt att springa lopp också! Och det var jätteskönt! Särskilt skönt att kunna springa ett lopp med riktiga backar på en snitt-tid som var 10s snabbare per km än vad jag sprang Tjejmilen på för en dryg månad sedan. Revansch! Eller bara utveckling, beroende på hur man ser det :-)

Efter dusch och bastu på Centralbadet i Norrköping firade vi loppet med en långlunch/fika på Fräcka Frökens innan vi tog oss an dagens höjdpunkt nr 2: Filmen Bananas!* En sån där film man blir arg av. Och som man vill uppmana alla att gå och se. Så nu gör jag det: Gå och se Bananas!* Och ät aldrig mer några andra bananer än rättvisemärkta bananer!