En riktigt härlig höstdag!

Idag har solen skinit (heter det verkligen så?!?) från klarblå himmel, luften har varit klar och kall och höstfärgerna har visat sig från sin bästa sida. En perfekt dag för att springa helt enkelt! I tisdags bestämde jag och en kompis oss för att springa Höstmilen med enda målet att njuta när vi tog oss runt banan. Och som vi njöt! Kanske tack vare vädret och omgivningarna, kanske just för att vi inte hade belagt oss själva med några särskilda tidskrav.

Ryktet sade att det var en väldigt jobbig bana, enligt vissa kanske t o m jobbigare än sista milen på Lidingöloppet. Och har man sprungit 20km innan (vilket man ju har på LL), så kanske den här banan är jobbigare, men den är det definitivt inte när man som nu får starta fräsch och glad i höstsolen. Med en kollega som speaker i starten, bra musik i Ipoden och lite för tjocka kläder på kroppen sprang jag iväg och första halvan gick som en dans. Kompisen och jag hade spekulerat i om att man kanske skulle kunna snitta på 6.30 per km, eller om det var för mycket att hoppas på. Trots två jobbiga kilometer på mitten, där banan steg drygt 80 höjdmeter på knappt 2 km, så klarade vi faktiskt det bägge två, och vi kom båda fram till att vi skulle ha kunnat ta ut oss mer. Men ibland måste det få vara skönt att springa lopp också! Och det var jätteskönt! Särskilt skönt att kunna springa ett lopp med riktiga backar på en snitt-tid som var 10s snabbare per km än vad jag sprang Tjejmilen på för en dryg månad sedan. Revansch! Eller bara utveckling, beroende på hur man ser det :-)

Efter dusch och bastu på Centralbadet i Norrköping firade vi loppet med en långlunch/fika på Fräcka Frökens innan vi tog oss an dagens höjdpunkt nr 2: Filmen Bananas!* En sån där film man blir arg av. Och som man vill uppmana alla att gå och se. Så nu gör jag det: Gå och se Bananas!* Och ät aldrig mer några andra bananer än rättvisemärkta bananer!

LIDingöloppet

Lidingöloppet är överstökat för i år och jag är nöjd! Men det gjorde ONT, ondare än förra året. Mina fötter är nog inte skapta för att springa utför i joggingskor, trots att skorna egentligen är världens skönaste!

Jag nådde mitt mål om att förbättra min tid från förra året med 15%. Trodde ett tag att jag skulle kunna klämma mig under 3.35-strecket, men sista biten var otroligt jobbig och jag var så utmattad att jag höll på att somna några gånger, ganska udda känsla. Men jag klarade mig i allafall under 3.40 tack vare en superspurt sista 3-400 m. Tempot låg då enligt Forerunnern på 3.48/km. Vad krafterna kom från har jag ingen aning om, jag vet bara att det gjorde ruskigt ont och jag höll på att kräkas på kuppen, men det var SÅ HIMLA VÄRT det, känslan efteråt var enorm :-)

Har även hunnit med att anmäla mig till Öppet spår, och upptäckte idag att mitt startnummer är samma som de fyra sista siffrorna i Lidingö-startnumret. Måste ju innebära att jag kommer förbättra mig minst 15% även på de 9 milen mellan Sälen och Mora, hehe... Det skulle i så fall innebära att jag kommer att klara mitt mål på 9.50.00. Härmed är dock varning utfärdad till alla Vasaloppsåkare: Ni kan räkna med riktigt dåligt väder på Öppet Spår söndag 2010, för då ska jag vara med. Och statistiken säger ju att det är DÅLIGT väder när jag deltar :-)

Men nu: Joggingrunda i regnrusket! Härligt ;-)

Nederlag och nya tag

Nästan en månad sedan sist jag skrev... Får ta och skärpa mig tror jag :-) Men det beror mest på att det helt enkelt varit för mycket annat. Annat som i jobb, annat som i vänners bröllop, annat som i möhippor, grillfester och ett gäng nya vänner. Känner mig ganska utsliten för tillfället, med bättring väntas nog från nästa vecka eller så.

Min målsättning på Tjejmilen gick käpprätt åt pipsvängen, trots uppladdning med trevlig middag hos en kompis. Strategin att starta i gruppen "55 -59 min" slog helt fel, det gick såååå långsamt, första tre kilometrarna snittade jag på nästan 7 min/km (pga att det helt enkelt inte gick att ta sig fram snabbare). Ganska kört att ta in det sen då! Särskilt eftersom trängseln återkom vid typ 6 km... Jag tappade humöret totalt, och blev sen ännu argare för att jag inte lyckades målfokusera utan tappade humöret :-) Sprang in på 66.35, sur som en citron. Lite tröst var det ju dock att jag inte var den enda som störts av trängseln, men nu måste man ju bara ha revansch nästa år! Tack också till alla som peppade mig efteråt, det behövdes verkligen!

Efter en tjänsteresa i "östra Turkiet" blev första löprundan efter Tjejmilen inte förrän i måndags. Målet var att springa lugnt, avslappnat och LÅNGSAMT (typ något över mitt tänkta Lidingöloppstempo). Lugnt och avslappnat blev det, men inte så långsamt, snitthastigheten var nämligen högre än på Tjejmilen. Kändes rätt bra att jag inte klarade av att springa så långsamt som jag gjorde då... Så motivationen kom tillbaka lite, vilket är tur, för det är ju snart dags för nästa lopp!

Däremot försvann den lite efter löprundan igår eftermiddag, som var sjukt jobbig. Så jobbig att jag nästan funderade på om jag faktiskt höll på att bli sjuk! Men det verkar inte så, hade nog bara en dålig dag efter för lite sömn och grillfest i onsdags...

Lidingöloppsstartbeviset låg i brevlådan igår, och jag har verkligen ångest! Känner mig inte alls förberedd och fasar lite för en ny Tjejmilen-upplevelse, fast bara tre gånger så lång! Men tidsmålet är ju inte satt så högt, så det borde kunna gå... Det ska gå! Sen är det nya tag och Vasaloppssatsning - har ju blivit inlurad i en satsning med ett gäng kollegor. Eller... Lurad och lurad, jag tycker faktiskt det ska bli riktigt roligt! Skönt att det är fler som är lite nördiga så man inte känner sig så udda som gör knasiga grejer som man bara blir trött av :-)

Och apropå knasiga grejor som man bara blir trött av, så är jag fortfarande lite inne på att göra Fjällräven Classic nästa år. Eller varför inte vara ännu lite knasigare och ge sig på Ö till ö??

Kraftloppet 2009 - fartträning

I torsdags påbörjades en kampanj på jobbet för att få med mig i ett av enhetens fyra lag till Kraftloppet i Finspång. Avhoppen hade börjat ramla in och lagen hade därmed börjat urholkas. Jag har ju medvetet inte anmält mig eftersom det tycks ligga en skade- och sjukdomsförbannelse över det loppet. 2005 var jag anmäld, då gjorde ett trasigt knä att jag fick lov att svika laget. 2007 försökte jag nästa gång, då gjorde lunginflammation att jag inte kunde stå på startlinjen. Men konceptet att hoppa in i sista stund verkar fungera hyfsat. Jag försökte först komma undan genom att åberopa logistiska problem (vem vill egentligen sitta på en buss till Finspång på en lördag??), men lagledaren är lite för mycket av en fixare så i fredags förmiddag var jag övertalad. Jag tänkte i mitt stilla sinne att 3,5 km ska jag väl kunna springa hyfsat snabbt på ren vilja om inte annat, och höll tummarna för att jag inte skulle vakna med feber eller något annat tokigt.

Febern höll sig borta och jag blev upphämtad i Norrköping vid 9-tiden. Då hade febern däremot tagit en annan i laget, som dessutom skulle vara den som skulle hoppa mellan bilar i princip hela dagen och se till att transportmedlen kom till och från olika sträckstarter så logistikern/lagledaren fick det lite svettigt. Det löste sig med en stor laginsats ganska smidigt, även om adrenalinet nog flödade på rätt många i trafikkaoset på de första sträckorna! Fokuset på logistiken gjorde dock att jag inte riktigt hann bli nervös för själva springandet förrän jag började värma upp i en solig skogsdunge vid Kattalakorset... Angiven snitt-tid för min sträcka var 6min/km, och jag hoppades lite att jag skulle kunna göra som de flesta andra i laget gjort dittills: Springa liiite fortare än vad jag sagt. Kollegan på förstasträckan hade dock satt ribban genom att springa 1 min snabbare per km än vad han sagt!

Min sträcka är ju lite av "sprintsträckan", bara 3,5 km. Dessutom på asfalt och i princip helt platt. Däremot är ju snabbhet inte riktigt min styrka. Distans är inget större problem, men att öka hastigheten, även på korta sträckor, verkar inte vara något min kropp gillar. Efter ungefär halva sträckan blev jag omsprungen av en man med fladdrande långt grått hår. Han beklagade sig att han startat alldeles för hårt och nog måste sakta ner lite, och försvann sedan som ett skott med långa steg. Taskigt! ;)

Målet för sträckan kunde ses redan när det var mer än en kilometer kvar, vilket gjorde "spurtandan" lite större. Med ca 500 meter kvar började jag känna mig smått illamående i värmen och hoppades att inget skulle hända innan mål i allafall. Klarade mig fint och lämnade över till den tyske kollegan efter 19.42, 5,38min/km. Mycket nöjd! Får se det som ett fart-träningspass inför Tjejmilen, och börjar nu tro att jag ska kunna springa den på kring en timme.

Illamåendet höll sig i schack, men det visade sig senare på kvällen att andra i laget "hade sprungit och småspytt" på sina sträckor, och i princip alltid gör det när de springer tävling. Jag är imponerad över de som kan ta ut sig så!

I övrigt måste jag nog säga att det trevliga med Kraftloppet är liksom hela arrangemanget runtomkring. Kvällen avslutades med grillfest i ett öltält vid Villa Kullen tillsammans med övriga Siemens-lag och nu har jag visst till nästa år lovat att springa med våra inlånade norska kollegor från Siemens Oil & Gas Offshore, som tyckte det var väldigt skönt att prata med en svensk som faktiskt förstod vad de sa :-)

Löparflyt

Det har känts riktigt skönt att springa den senaste tiden (förutom lite ont i ena foten/smalbenet). Så himla skönt är det! Tänk att det kanske ska kunna bli en löpare av mig också! Fast det går ju inte direkt fort än, men det viktiga är ju att det går!! Det svåra nu är faktiskt att inte överanstränga sig och springa för mycket innan leder och ligament anpassar sig. Kör därför efter ett träningsprogram på marathon.se och kompletterar med cykling, simning och crosstrainern däremellan för att slippa gå ner i träningstid. Hoppas det fungerar!

Nu måste jag dock snart köpa ny pulsklocka, den visade alltifrån 42 till 208 under den lugna sköna rundan igårkväll, utan några egentligen förklarliga anledningar. Måste vara ett tecken på att den vill pensioneras :-)

Det vänder?

Nu har jag kommit till en punkt där jag faktiskt längtar efter att få komma ut i den friska luften och röra på mig. Idag var jag egentligen väldigt hungrig och det började bli sent (typ 19-tiden) men jag var såå sugen på att komma ut och andas lite fräsch luft. Och det var såååå skönt! Sprang för första gången på väldigt länge över 5 km utan att pausa och gå emellan. Inte går det fort, men är väl bättre att ta det långsamt och kunna hålla ut längre! Hoppas det håller i sig!

Hur funkar det?

Jag har sagt det förut och nu säger jag det igen: Min kropp kan inte vara skapt för löpning. Jag har klarat av att cykla 30 mil, åka skidor 9 mil utan problem med håll. Däremot Lidingöloppet var en håll-plåga utan dess like. Idag strålar solen och det är en härlig vinterdag, som upplagt för en löprunda tänkte jag. Nu när jag känt att formen varit på uppåtgående en längre tid menar jag. Var full av tillförsikt, men den nedrans hållen infann sig onödigt fort. Pulsen steg för högt och det kändes som jag skulle gå av på mitten. Hur går det till? Varför kan jag inte springa utan håll? Varför känns kroppen så tung när jag springer men inte vid andra idrotter? Jag börjar få svårt att hitta förklaringar...

Men å andra sidan så vore det väl själva sjutton också om jag inte skulle kunna lära min kropp att springa och att tycka om att springa! Det SKA gå!! Funderar på att börja med ett sånt där nybörjarlöparprogram bara för att slippa känna att det går dåligt hela tiden. Men då blir det nästan för lite träning jämfört med vad jag är van vid...

Jaja, snart kommer syster på besök, det ska bli mysigt. Innan dess Inför-Vasaloppet-intervju på tv med Jerry Ahrlin och Jenny Hansson. Hoppas verkligen Jerry lyckas vinna i år, han är verkligen värd det! Han har ju trots allt lärt även mig att åka skidor hyfsat, även om det nog inte var den lättaste uppgiften :-)