2 veckor senare... 4 dagar kvar och en sjö avklarad

Ärr i underläppen, några sårskorpor och blåmärken är allt som är kvar efter kraschen för två veckor sedan. Har sedan dess cyklat ca 20 mil och stött på flertalet omarkerade kablar över cykelvägar. Men däremot en del överdrivet markerade "hinder" på bilvägar. Är det så att materiella skador (som uppstår om bilen kör i ett för stort gupp) är viktigare att undvika än personskador (som uppstår vid cykelkrascher)??? Jag bara undrar...

Sista BLC är avklarad också, och jag klarade mig från att bli sjuk den här gången. Tror det var den nattliga mojiton som avgjorde det ;-) Eller kanske morgonvitaminerna...

Juni inleddes med en cykeltur runt Roxen med mycket backar upp och ner. Ganska jobbigt psykiskt eftersom det var första turen efter vurpan. Blev en del bromsande när farten blev för hög. Och så får man ju INTE göra enligt de självutnämnda tävlingspoliserna på motionsloppet Vätternrundan! Men hörni alla tävlingsmänniskor, håll er då till RIKTIGA tävlingar om det är så viktigt med snabba tider att ni slutar visa hänsyn och acceptera att folk bara cyklar för att utmana sig själva. Låt mig bromsa i nerförsbacken utan att vara livrädd för att bli påkörd bakifrån. Låt mig dricka ur min vattenflaska trots att det innebär att jag tappar fart och kanske vinglar lite. Låt mig slå av på takten och rulla ibland och vila benen. Låt mig ta det lugnt och slippa behöva tänka på alla galningar som ska förbi och fram till varje pris!

Det är nog kontentan av dagen: Träningsmässigt är jag inte orolig, men när man läser om öppna benbrott och punkterade lungor så blir man ju lite skraj, det går inte att neka till. Så jag hoppas vid mina sönderskrapade armbågar att vår strategi att UNDVIKA klungor kommer att fungera och att vi kan köra enligt vår egen taktik.

Idag kom förresten armvärmarna och goretexstrumporna från Chainreactioncycles, så nu är vi nog rustade. Armvärmarna kan nog även användas som armbågsskydd... *nickar nöjd*