Idag är dagen efter. Jag känner mig faktiskt så, lite lätt bakis. Även om det är i princip över nu. Gissar att det är salt- och vätskebrist efter 7,5 timmar på skidor i ganska kuperad terräng. Om jag skulle vilja kan jag kvittera ut mitt klassiker-diplom nu, men det ska jag inte. Först hoppas jag klara av Öppet spår utan sjukdomar, då blir det det som får ingå i diplomet istället!
Hur var det då? Ganska jobbigt faktiskt, även om jag nog faktiskt trodde det skulle vara lite jobbigare. Hade egentligen bara en svacka ungefär mitt i loppet, men så tog jag det ju också ganska lugnt, drack mycket blåbärssoppa. Fast bäst av allt var buljongen som serverades vid näst sista matkontrollen. Ljuvligt salt och varm!!
Efter en väldigt tidig morgon på grund av varning för snöoväder satte pappa och jag oss i bilen strax efter kl 06 igår morse. Far hade ännu inte bestämt sig för om han skulle spendera dagen i Norberg eller ej och jag var på ett minst sagt uselt humör på grund av tävlingsnerver och våldsamt intag av kolhydrater. Varför blir man så grinig och får huvudvärk av dem?? Snön fullkomligt vräkte ner och det var strax under nollan, superföre med andra ord. Det gick långsamt på de oplogade vägarna men vi var ändå framme i god tid. Medan jag gick och hämtade nummerlapp hann bilen bli nästan översnöad, så mycket snöande var det! Toan besöktes flitigt, och tur var väl det, för i toakön råkade jag höra det viskas om att starten flyttats fram en halvtimme. Fick det bekräftat, men det var absolut ingen information som spreds aktivt av sekretariat eller tävlingsledning, vilket nog kan sägas karakterisera hela tillställningen: Dålig information... I folkvimlet vid nummerlappsutlämningen sprang också Gunde Svan förbi och det visade sig att han agerade hare åt sin gamle vallare som ska åka Vasaloppet och nu åkte Engelbrektsloppet som träning.
Väl på starten undrade jag om jag överhuvudtaget skulle få se några spår under dagen, torget i Norberg bestod av ca två decimeter nysnömodd. Men det utlovades spår längre fram och allteftersom folkmassan segade sig fram efter starten började man faktiskt ana spår. Massan rörde sig långsamt, de första 5 km tog nära 50 min... Lätt uppvärmning alltså! Därefter började det bli bättre och snöfallet började också lätta, för att släppa fram solen under någon timme innan det mulnade på ordentligt. Vissa (oftast medelålders gråhåriga män med väldigt yvig åkstil) försökte fortfarande tränga sig fram mellan spåren, vilket skapade irritation. En av dem fick sig en känga av en annan:
"Det finns två spår, åk i ett av dem så vi andra slipper få dina stavar i ögonen"
Svar:
"Men jag åker ju mycket fortare än er och måste ju ta mig fram"
Nytt svar:
"Om du nu åker så j-a fort så skulle du väl startat i tävlingsklassen längst fram"
Tystnad och slut på åkningen mellan spåren...
Ungefär vid första 5km-skylten skulle jag ta lite medhavd dricka för första gången. Men flaskan var nästan tom. Vad f-n!! Det visade sig att jag som tagit en slurk precis innan starten hade glömt att stänga till korken (en sån där sportflaska i miniformat) så innehållet hade runnit ut i midjeväskan, blött ner min extra tur-mössa (egentligen pojkvännens) samt även min numera ganska vältränade bak. Plaskvåt var jag! F-n! Hur kan man vara så dum! Försökte vrida ur grejerna så gott det gick och ull-underkläderna höll mig trots vätan ganska varm. Konstigt att jag inte märkte när det började läcka måste jag säga dock. Hoppades på att det skulle finnas lite papper på någon station, men det är inget det finns behov av där tydligen... Så jag åkte hela loppet med blöta byxor, det måste jag nog nästan få en extrapoäng för! Om jag inte åker på nån urinvägsinfektion förstås... Då blir det nog avdrag...
På det stora hela då? Faktiskt var det mycket fler platta partier än jag trott, även om en del backar var jobbiga. Särskilt den största backen, uppför Håberget. Tack och lov kom den bara en gång, så när den var avklarat visste man att det värsta var gjort. Därefter hakade jag på ett par tjejer som startat sina Klassiker med Engelbrektsloppet, eftersom skidåkning enligt dem var det värsta man kan göra. De tyckte jag var knäpp som skulle åka Öppet spår OCKSÅ! De höll ett ganska bra tempo och bjöd mig även på nötter vid en station. Jag åkte ifrån dem i nerförsbackarna (hade fantastiskt glid, måste ge mig själv beröm! Snabbglid har hittills aldrig slagit fel) medan de hade bättre flås i uppförsbackarna.
Vid fyra-tiden började jag för andra gången undra hur de skulle lösa mörkrets intåg, eftersom jag inte sett elljusslingor någonstans längs spåret på första varvet. Ryktet sa att det är mörkt sista biten. Livsfarligt, tänkte jag, särskilt med tanke på de branta uppkörda nerförsbackarna ner mot Klackberg! Och mycket riktigt blev det mörkt, väldigt mörkt! Särskilt i de där nerförsbackarna! Många tog av sig skidorna och gick ner. I den brantaste delen som också svängde tvärt åt höger stog förvisso en funktionär med skoter och reflexväst för att ta hand om eventuella skadade. Han hade dock inte tänkt på att sätta på lysena på sin skoter för att underlätta för åkare...
Vid sista kontrollen kändes det som att man i princip redan var framme eftersom det bara var fyra kilometer planåkning kvar. Jag blev övertalad av en funktionär att dricka lite kaffe: Du ska se hur pigg du kommer bli, du kommer inte att tro't. Du kommer flyga fram till mål!
Okejdå, tänkte jag, en liten skvätt då. Brände mig på tungan, men det fick sannerligen igång livsandarna och jag åkte ifrån flera stycken på vägen till mål. Oftast var jag dock ensam i det beckmörka spåret. Efter nån kilometer kom månen fram och det var riktigt trolsk. Ensam i vinterskogen med snötyngda granar i ett skidspår endast upplyst av månsken. Nästan så man blev lite lyrisk! Marschaller här och där vid några vägkorsningar fanns det också, även om några stod så nära spåret så det var risk att man fick en marschall med sig på staven!
Målrakan närmade sig fantastiskt snabbt, och jag stakade som aldrig förr. "Här kommer Malin Eklund som ser ut som hon har kraft kvar i armarna" sade speakern och offentliggjorde även min sluttid. Därefter medaljutlämning av en skäggig dalkarl som sade att det var hans bästa dag på året - att få stå och få krama damer hela dagen helt gratis! Skidade tillbaka till bilen med en väl påbylsad far som spenderat dagen i Norberg och Klackberg. Vid bilen upptäcktes nästa missöde: Jag hade glömt lämna tillbaka mitt tidtagningschip! Skit, det kostar ju 300 kr! Raskt tog pappa hand om det och gick tillbaka till målområdet medan jag strippade i mörkret vid bilen och fick på mig torra kläder och försökte få liv i mina stelfrusna fingrar. Vid de andra klassikerloppen brukar de vara rätt snabba på att komma fram och rycka av en det där chipet, men de hade nog blivit lite trötta kontrollanterna också....
Återhämtningsdryck i bilen, ost- och bacon-korv på Shellmack i Avesta och sedan hemfärd. Betydligt mindre snö på vägen än på morgonen, men många vådliga omkörningar i mörkret. Hemma i värmen vid 20.30-tiden var nästan pappa tröttare än jag såg det ut som, och det är faktiskt först i dag som jag på riktigt känner av tröttheten. I stort sett ingen träningsvärk (stretchade såklart inte) men trött som tusan i kroppen och var till och med tvungen att köpa kaffe på stationen i Västerås. Satt nästan hela vägen och tittade på det fantastiska vintervädret med klarblå himmel, snötäckta träd och frostiga kvistar. Tills tåget passerade Östergötlands länsgräns såklart, då var det slut på både den klarblå himlen och snön... Jag har bosatt mig på fel ställe!
Men ikväll blir det hämtmat och film - Into the wild - med Åsa, det får bli belöningen för att jag numera kan titulera mig En Svensk Klassiker om jag vill.
