Längtar efter riktig vinter!

Igår kväll började det snöa. Stora härliga flingor som singlade ner från himlen i mörkret. Vinter! Kanske? Törs ju inte riktigt hoppas så här nere i södern... Men imorse när jag vaknade och tittade ut genom fönstret var det fortfarande vitt ute. Sååå härligt!

Tyvärr verkar det vara på väg bort redan, men det rapporteras ju om fler minusgrader till veckan. Jag har sån vinterabstinens så jag hoppas det slår in. Jag vill ha SNÖ! Och MINUSGRADER! Jag vill ÅKA SKIDOR!

Förra helgen var det vinter. Då var jag i Långberget med ett gäng arbetskamrater. Skidade nästan 6 mil så kroppen var sådär härligt slut när helgen var över. När vi åkte hem snöade det fantastiskt mycket och det kändes som en riktig vinteridyll. Mer sånt!

Träningsvärk

Den här veckan har jag börjat styrketräna lite smått igen. Med betoning på smått, man vill ju inte överanstränga sig i början ;-) Styrkepassen har legat i träda sedan Öppet spår, mest för att jag ibland tycker att jag har liiite för lätt att bygga muskler och det inte är så snyggt. Men om jag ska orka åka ett Öppet spår till så måste min stackars överkropp tränas. Och just nu är det rätt synd om den. Körde 12 (!) min överkroppsstyrka (läs: armhävningar, ryggresningar, situps och tricepsövningar) i tisdags, och VILKEN TRÄNINGSVÄRK JAG FICK!

Lagom till helgen hade den dock lagt sig hyfsat, så igår tog jag fram Expandern för ett 15-minuters pass. HUH! Träningsvärk igen, denna gång en del i triceps men mest i baksidan av låren, nästan så det var jobbigt att springa idag! Jag säger som Janice i Vänner: OH-MY-GOD!

Tur att det är fyra månader kvar till start...

LIDingöloppet

Lidingöloppet är överstökat för i år och jag är nöjd! Men det gjorde ONT, ondare än förra året. Mina fötter är nog inte skapta för att springa utför i joggingskor, trots att skorna egentligen är världens skönaste!

Jag nådde mitt mål om att förbättra min tid från förra året med 15%. Trodde ett tag att jag skulle kunna klämma mig under 3.35-strecket, men sista biten var otroligt jobbig och jag var så utmattad att jag höll på att somna några gånger, ganska udda känsla. Men jag klarade mig i allafall under 3.40 tack vare en superspurt sista 3-400 m. Tempot låg då enligt Forerunnern på 3.48/km. Vad krafterna kom från har jag ingen aning om, jag vet bara att det gjorde ruskigt ont och jag höll på att kräkas på kuppen, men det var SÅ HIMLA VÄRT det, känslan efteråt var enorm :-)

Har även hunnit med att anmäla mig till Öppet spår, och upptäckte idag att mitt startnummer är samma som de fyra sista siffrorna i Lidingö-startnumret. Måste ju innebära att jag kommer förbättra mig minst 15% även på de 9 milen mellan Sälen och Mora, hehe... Det skulle i så fall innebära att jag kommer att klara mitt mål på 9.50.00. Härmed är dock varning utfärdad till alla Vasaloppsåkare: Ni kan räkna med riktigt dåligt väder på Öppet Spår söndag 2010, för då ska jag vara med. Och statistiken säger ju att det är DÅLIGT väder när jag deltar :-)

Men nu: Joggingrunda i regnrusket! Härligt ;-)

Bildbevis

Nu har bilderna från i söndags lagts ut. Förstår inte hur jag lyckades se så pigg ut!

I Engelbrekts bygd för styrka och frihet

Idag är dagen efter. Jag känner mig faktiskt så, lite lätt bakis. Även om det är i princip över nu. Gissar att det är salt- och vätskebrist efter 7,5 timmar på skidor i ganska kuperad terräng. Om jag skulle vilja kan jag kvittera ut mitt klassiker-diplom nu, men det ska jag inte. Först hoppas jag klara av Öppet spår utan sjukdomar, då blir det det som får ingå i diplomet istället!

Hur var det då? Ganska jobbigt faktiskt, även om jag nog faktiskt trodde det skulle vara lite jobbigare. Hade egentligen bara en svacka ungefär mitt i loppet, men så tog jag det ju också ganska lugnt, drack mycket blåbärssoppa. Fast bäst av allt var buljongen som serverades vid näst sista matkontrollen. Ljuvligt salt och varm!!

Efter en väldigt tidig morgon på grund av varning för snöoväder satte pappa och jag oss i bilen strax efter kl 06 igår morse. Far hade ännu inte bestämt sig för om han skulle spendera dagen i Norberg eller ej och jag var på ett minst sagt uselt humör på grund av tävlingsnerver och våldsamt intag av kolhydrater. Varför blir man så grinig och får huvudvärk av dem?? Snön fullkomligt vräkte ner och det var strax under nollan, superföre med andra ord. Det gick långsamt på de oplogade vägarna men vi var ändå framme i god tid. Medan jag gick och hämtade nummerlapp hann bilen bli nästan översnöad, så mycket snöande var det! Toan besöktes flitigt, och tur var väl det, för i toakön råkade jag höra det viskas om att starten flyttats fram en halvtimme. Fick det bekräftat, men det var absolut ingen information som spreds aktivt av sekretariat eller tävlingsledning, vilket nog kan sägas karakterisera hela tillställningen: Dålig information... I folkvimlet vid nummerlappsutlämningen sprang också Gunde Svan förbi och det visade sig att han agerade hare åt sin gamle vallare som ska åka Vasaloppet och nu åkte Engelbrektsloppet som träning.

Väl på starten undrade jag om jag överhuvudtaget skulle få se några spår under dagen, torget i Norberg bestod av ca två decimeter nysnömodd. Men det utlovades spår längre fram och allteftersom folkmassan segade sig fram efter starten började man faktiskt ana spår. Massan rörde sig långsamt, de första 5 km tog nära 50 min... Lätt uppvärmning alltså! Därefter började det bli bättre och snöfallet började också lätta, för att släppa fram solen under någon timme innan det mulnade på ordentligt. Vissa (oftast medelålders gråhåriga män med väldigt yvig åkstil) försökte fortfarande tränga sig fram mellan spåren, vilket skapade irritation. En av dem fick sig en känga av en annan:

"Det finns två spår, åk i ett av dem så vi andra slipper få dina stavar i ögonen"
Svar:
"Men jag åker ju mycket fortare än er och måste ju ta mig fram"
Nytt svar:
"Om du nu åker så j-a fort så skulle du väl startat i tävlingsklassen längst fram"
Tystnad och slut på åkningen mellan spåren...

Ungefär vid första 5km-skylten skulle jag ta lite medhavd dricka för första gången. Men flaskan var nästan tom. Vad f-n!! Det visade sig att jag som tagit en slurk precis innan starten hade glömt att stänga till korken (en sån där sportflaska i miniformat) så innehållet hade runnit ut i midjeväskan, blött ner min extra tur-mössa (egentligen pojkvännens) samt även min numera ganska vältränade bak. Plaskvåt var jag! F-n! Hur kan man vara så dum! Försökte vrida ur grejerna så gott det gick och ull-underkläderna höll mig trots vätan ganska varm. Konstigt att jag inte märkte när det började läcka måste jag säga dock. Hoppades på att det skulle finnas lite papper på någon station, men det är inget det finns behov av där tydligen... Så jag åkte hela loppet med blöta byxor, det måste jag nog nästan få en extrapoäng för! Om jag inte åker på nån urinvägsinfektion förstås... Då blir det nog avdrag...

På det stora hela då? Faktiskt var det mycket fler platta partier än jag trott, även om en del backar var jobbiga. Särskilt den största backen, uppför Håberget. Tack och lov kom den bara en gång, så när den var avklarat visste man att det värsta var gjort. Därefter hakade jag på ett par tjejer som startat sina Klassiker med Engelbrektsloppet, eftersom skidåkning enligt dem var det värsta man kan göra. De tyckte jag var knäpp som skulle åka Öppet spår OCKSÅ! De höll ett ganska bra tempo och bjöd mig även på nötter vid en station. Jag åkte ifrån dem i nerförsbackarna (hade fantastiskt glid, måste ge mig själv beröm! Snabbglid har hittills aldrig slagit fel) medan de hade bättre flås i uppförsbackarna.

Vid fyra-tiden började jag för andra gången undra hur de skulle lösa mörkrets intåg, eftersom jag inte sett elljusslingor någonstans längs spåret på första varvet. Ryktet sa att det är mörkt sista biten. Livsfarligt, tänkte jag, särskilt med tanke på de branta uppkörda nerförsbackarna ner mot Klackberg! Och mycket riktigt blev det mörkt, väldigt mörkt! Särskilt i de där nerförsbackarna! Många tog av sig skidorna och gick ner. I den brantaste delen som också svängde tvärt åt höger stog förvisso en funktionär med skoter och reflexväst för att ta hand om eventuella skadade. Han hade dock inte tänkt på att sätta på lysena på sin skoter för att underlätta för åkare...

Vid sista kontrollen kändes det som att man i princip redan var framme eftersom det bara var fyra kilometer planåkning kvar. Jag blev övertalad av en funktionär att dricka lite kaffe: Du ska se hur pigg du kommer bli, du kommer inte att tro't. Du kommer flyga fram till mål!
Okejdå, tänkte jag, en liten skvätt då. Brände mig på tungan, men det fick sannerligen igång livsandarna och jag åkte ifrån flera stycken på vägen till mål. Oftast var jag dock ensam i det beckmörka spåret. Efter nån kilometer kom månen fram och det var riktigt trolsk. Ensam i vinterskogen med snötyngda granar i ett skidspår endast upplyst av månsken. Nästan så man blev lite lyrisk! Marschaller här och där vid några vägkorsningar fanns det också, även om några stod så nära spåret så det var risk att man fick en marschall med sig på staven!

Målrakan närmade sig fantastiskt snabbt, och jag stakade som aldrig förr. "Här kommer Malin Eklund som ser ut som hon har kraft kvar i armarna" sade speakern och offentliggjorde även min sluttid. Därefter medaljutlämning av en skäggig dalkarl som sade att det var hans bästa dag på året - att få stå och få krama damer hela dagen helt gratis! Skidade tillbaka till bilen med en väl påbylsad far som spenderat dagen i Norberg och Klackberg. Vid bilen upptäcktes nästa missöde: Jag hade glömt lämna tillbaka mitt tidtagningschip! Skit, det kostar ju 300 kr! Raskt tog pappa hand om det och gick tillbaka till målområdet medan jag strippade i mörkret vid bilen och fick på mig torra kläder och försökte få liv i mina stelfrusna fingrar. Vid de andra klassikerloppen brukar de vara rätt snabba på att komma fram och rycka av en det där chipet, men de hade nog blivit lite trötta kontrollanterna också....

Återhämtningsdryck i bilen, ost- och bacon-korv på Shellmack i Avesta och sedan hemfärd. Betydligt mindre snö på vägen än på morgonen, men många vådliga omkörningar i mörkret. Hemma i värmen vid 20.30-tiden var nästan pappa tröttare än jag såg det ut som, och det är faktiskt först i dag som jag på riktigt känner av tröttheten. I stort sett ingen träningsvärk (stretchade såklart inte) men trött som tusan i kroppen och var till och med tvungen att köpa kaffe på stationen i Västerås. Satt nästan hela vägen och tittade på det fantastiska vintervädret med klarblå himmel, snötäckta träd och frostiga kvistar. Tills tåget passerade Östergötlands länsgräns såklart, då var det slut på både den klarblå himlen och snön... Jag har bosatt mig på fel ställe!

Men ikväll blir det hämtmat och film - Into the wild - med Åsa, det får bli belöningen för att jag numera kan titulera mig En Svensk Klassiker om jag vill.

Jag laddar

Pasta pasta vitargo gröt pasta banan vitargo müsli yoghurt vitargo ris pasta... Så ser dagarna ut just nu, jag laddar ju! Engelbrektsloppet på söndag hägrar, verkar dock vara lite dåligt med info om vissa saker så de ska nog få påringning imorgon. Övernattar hos päronen och får skjuts till Norberg som är the place to be på söndag. Och då vill man ju inte riskera att komma försent eller så, vore ju snopet!

Har vallaångest eftersom vädret ter sig högst osäkert... Budgeten säger ju att jag får valla själv den här gången så jag kan ju inte direkt skylla på någon annan om det inte skulle bli bra... Därför bäst att tänka igenom ordentligt. Men eftersom det ska snöa imorgon och ev på söndag också så gissar jag att man slipper klistret i allafall. Dock slåss röd och lila om förstaplatsen än så länge, grundet är redan lagt. Resten får bli imorgon.

Igår var jag superladdad för loppet och nästan hoppade av energi. Idag är nivån inte lika hög, men jag är fortfarande laddad! 7,31 km/h är snitthastigheten man måste hålla för att inte komma försent i mål. Och det ska jag väl klara, även om det nog blir lite trångt i början även här, över 1000 anmälda ju!! Nervös!

Svårt att hinna...

Bloggen blir lite lidande lite väl ofta känner jag... Sitter ibland på bussen hem från jobbet och kommer på saker som måste offentliggöras, men sedan kommer en massa annat emellan. Framförallt träning och födointag, men även andra mer eller mindre viktiga saker... Bloggen är tyvärr inte prio ett i min lista just nu, med bara tre veckor kvar till Öppet spår och lite för mycket att gör på jobbet. Och så ska man ju hinna vara lite social också!

Förra helgen var jag dock inte särskilt social. Packade ryggsäcken och skidorna och drog till Mora för ett antal timmar "för mig själv" i Vasaloppsspåret, under ledning av Staffan Larsson. Blev mycket smidigt bussad ut till valfri plats i spåret på morgonen (som längst till Evertsberg) och sedan var det bara att skida tillbaka till Mora där lunch, middag och sömn väntade. Så det blev några välbehövliga mil, även om en ond axel gjorde att jag tog det lite lugnare än tänkt på söndagen. -1 grader och ymnigt snöfall både lördag och söndag gjorde också att det blev ordentlig träning. Trögåkt och snö i ögonen, men fantastiskt vackert i skogarna med några decimeter nysnö och snö på granar och tallar!

Nydragna spår båda dagarna gjorde att det ändå blev ganska angenämt och jag tänkte i mitt stilla sinne att såna spårprivilegier lär det inte vara på Öppet spår. Det fanns dock andra som var av annan uppfattning och ondgjorde sig över att de bara spårade två gånger om dagen så att det var flera millimeter (!) snö i spåren så det gled så dåligt! Stackars krake när hon kommer till Vasaloppet, vilken chock det ska bli!!

I onsdags var jag på en härligt avslappnande helkroppsmassage för en del av födelsedagspengarna. En och en halvtimme Sun, Moon, Earth som gjorde att jag för en gångs skull sov som en stock sedan! Välbehövligt och väldigt skönt. Lurade nog bort det sista av min nackspärr också.

Pulsen har för övrigt börjat ge med sig nu och blivit mer kontrollerbar, så kanske har jag klivit över någon tröskel jag legat och harvat framför ett längre tag. Vore skönt i såfall, för jag behöver verkligen all kondition jag kan få inför 22 februari. Och för den delen även inför 8 februari! Ska nog åka Engelbrektsloppet tror jag. 6 mil träning vore ju inte fel, och dessutom innebär det ju att jag ändå har En Klassiker om influensan skulle komma och ta mig vid något olämpligt tillfälle!

Smartwool, me like!

Alltså, Smartwool underställ och strumpor måste vara det bästa man kan köpa! Har haft dem varje dag på lägret nu och de känns varken äckliga eller luktar äckligt. Och så värmer de sådär lagom bra så man egentligen inte behöver något mellanlager utan klarar sig med jackan, trots ett antal minusgrader. Me like!

Idag har jag annars åkt den jobbigaste 7,5km-slinga jag nånsin åkt, kroppen börjar bli vääääldigt sliten nu! Fokus på kondition blir det nog ännu mer när jag kommer hem. Desto skönare var det därför med den varma badtunnan utanför bastun innan middagen. Tillräckligt höga kanter för att det skulle vara lä och man inte skulle bli kall om huvudet, men ändå så man kunde andas in den friska kalla luften samtidigt som man blev underbart varm i musklerna. Nice!

Teknikträningen idag omfattade bland annat stakning med frånskjut, vilket jag faktiskt har fått ganska bra kläm på. Jerry sa t o m att jag var riktigt bra på det! Vi fick även staka utan att använda armarna annat än till att sätta i stavarna. Tätt intill kroppen skulle armarna vara. Då fick magen känna på vad den egentligen bör göra vid stakning, och det gick (hör och häpna!) fortare än när man använder armarna "som vanligt". Teknikens under!

Kkkkkaaaaallt...

Temperaturen sjönk rejält igår kväll, och fortsatte att göra så till imorse. Vid frukosten halv åtta var det -32,5 grader! Jag var ute runt nio-tiden för att det var så fint, och för att känna hur det kändes, då såg det ut så här:

Dunjackan blev så kall att den bara prasslade, och ögonfransar och näshår blev ganska snabbt ganska vita. Programmet blev därför lite omkastat, vi fick köra styrka inomhus på förmiddagen och hoppas på att temperaturen steg till eftermiddagen. Det var ganska kallt i sporthallen också, men vi lyckades få upp värmen och fick många nyttiga övningar av Jerry. Jag insåg raskt att jag behöver träna MYCKET mer styrka, och det är ganska fascinerande att se hur stark man KAN vara om man gör det systematiskt. Fast man kanske inte ska jämföra sig med någon som tränar 750 timmar om året, hehe...

Eftermiddagen bjöd på lite varmare väder, bara -18 när vi gick ut. Teknikträning på diagonalåkning stod på schemat och vi delades in i grupper. När det upptäcktes hur hopplösa vi var på tyngdöverföring, höga höfter och avslappnad åkning så kastades stavarna raskt åt sidan och vi fick åka utan. Gjorde faktiskt susen för att förstå hur det ska kännas när man gör rätt. Stavarna kopplades på igen, men det var lätt att falla in i gamla mönster. Efter teknikpasset försökte jag mig på en runda ute i spåret men gav upp efter kortaste rundan. Det gjorde för ont i luftrören av kylan, och det är ju dumt att orsaka frostskador på lungorna!! Kroppen kändes rätt mör ändå, så det fick räcka.

Efter dusch och middag väntade föredrag med H-C Holmberg. Mycket intressant, trots att jag väntat mig en torr teoretiker, doktor i längdskidåkning som han är. Men mycket praktiska tips och exempel som jag faktiskt tror jag kommer ha nytta av, blev det istället.

Trött är man i allafall, hur jag ska orka två dagar till i det här tempot kan jag inte förstå just nu i allafall...