23 februari 2009

Vasaloppsförbannelse

Härmed utfärdas en allmän varning: Om ni tänkt åka något av Vasaloppets lopp så får ni ställa in er på usla förhållanden om ni vet att även jag är anmäld. Förra året var Vasaloppets värsta förhållanden på 25 år. Jag stod på startlinjen. I år var värsta förhållandena någonsin på Öppet spår. Det snöade en decimeter på en halvtimme och totalt 3 decimeter och för att citera en av veteranerna i spåret: Inte nog med att spåren nästan är borta, de som finns är fientliga och motarbetar en! Gissa vem som stod på startlinjen? Jag förstås! Så om ni tänkt åka Öppet spår nästa år och ser att jag är anmäld en av dagarna; välj för guds skull en annan dag!

Nu är min Klassiker klar "på riktigt", även om avslutningen blev väldigt slitig och jag är missnöjd med tiden: 11.32.40. Vet dock egentligen inte varför. Målet var att åka under 11 timmar, och alla de som åkt tidigare åkte mycket långsammare än vad de brukar, vissa upp till två timmar långsammare. De första i mål var en timme långsammare. Så under "rätt" förhållanden hade jag nog klarat mitt mål, men nu gjorde jag det inte...

Vallaservicen som vallade åt mig var samma som förra året och jag tror att de inte kan valla något annat fäste än blått. Det funkade dock bättre i -4 som det var i år än i nollgradigt som det var i fjol... Fick ändå valla om i Mångsbodarna och då lyckades de lägga på fäste för långt bak så mitt fantastiska glid försvann. Bara att stanna och skrapa lite... Hade dock hyfsat fäste upp till Risberg. Fram till dess var loppet också ganska angenämt. Jag var inte särskilt trött, spåren var OK, det hade inte börjat snöa så väldans. Sedan gick det utför. Spåren var som bortblåsta. Eller rättare sagt, de fanns där, såg lite ut som spår, men var bara sladder som gjorde att man fick stå och parera hela tiden. Jag hade sett fram emot lite vila i utförsbackarna från Evertsberg, men de var jättejobbiga eftersom fötterna fick jobba så dant för att parera. Mjölksyran i fotmusklerna var total och jag var tvungen att diagonalåka ett tag bara för att få lyfta lite på fötterna! Fästet försvann sedan igen så jag kladdade på lite själv, som sedan fram emot Hökberg bara frös fast och det var bara att skrapa av igen.

Av och till var det rätt så kallt och jag var glad att jag valt ullunderstället, däremot frös jag inte så mycket om händerna. Förrän ca 1,5 km före mål. Då var det som att fingrarna befann sig på Nordpolen och de försvann därmed. Särskilt tummarna, som jag inte kunde röra alls, vilket gjorde det aningen svårt att kontrollera stavtekniken! Det var nog bristen på energi i kroppen som gjorde att de stackars fingrarna inte kunde hålla värmen. Vid det laget var jag dessutom så trött att jag inte visste hur jag skulle ta mig i mål. Ca 5 km från mål slog tröttheten till på riktigt. Kroppen sade tvärstopp och ville trots vitargo-kaka och sportdryck inte röra sig längre. Jag tvingade den i någon kilometer, men sedan ville den absolut pinka och vägrade lyda min vilja att inte göra det... Bara att stanna igen alltså. Ca 3 km från mål stod Intersport med sportdryck, vilket jag trodde skulle bli sista kicken, men nej. Kroppen sade bara "jag somnar nu, eller svimmar, välj själv vilket, jag lägger mig här i snön och sover, tänker inte åka längre". Men jag tvingade den ändå, fick fylla på med sista vitargo-kakbiten ca 1 km från mål och lyckades sedan stappla in över mållinjen.

Vid skidinlämningen lyckades jag på nåt viss få på mig mina torra vantar och försökte få igång mina händer, men jag ångrade nästan att jag gjorde det. För AJ, VAD ONT DET GJORDE när de kom igång igen. Smärtan var nästan outhärdlig och jag var helt gråtfärdig, tjöt nog till och med en skvätt. Vid väsk- och överdragsutlämningen fick den snälla funktionären sätta på mig min extra mössa och jacka som jag hade i överdragspåsen, eftersom jag inte hade någon finmotorik i händerna! Men väl inne i Mora simhall och efter en varm dusch började jag känna mig som människa igen. Lite Vitargo Protein bar gjorde också susen, även om riktig lagad mat hade varit ännu bättre. Sådant serveras dock bara Vasalopps-åkare, i Öppet spår får man förse sig med mat på egen hand...

Så om man ska summera då, hur gick det? Både bra och dåligt. Efter 3 mil var jag fortfarande inte särskilt trött, och jag började inte få ont i korsryggen förrän efter ca 5 mil, så träningen har nog gett lite resultat i allafall. Dock vet jag inte riktigt hur man ska träna fötter och ben för att hantera underlaget en dag som igår. Tips någon? Förhållande var ju inte särskilt roliga, men det gör ju faktiskt prestationen lite större att ha klarat loppet under de förhållandena. Tiden var kass, men utan alla vallningsstopp och de många stoppen sista fem kilometrarna så hade jag nog klarat min mål-tid i allafall. Får satsa på att göra det nästa år istället. Så varning alla ni som tänkt åka Öppet spår nästa år, se till att anmäla er till den dag jag inte ska åka :-)

7 kommentarer:

Karin A sa...

Jag är grymt imponerad, riktigt bra gjort! Det låter lite läskigt med de frusna fingrarna, hoppas att de inte fick några bestående skador?

Angående att träna fotmusklerna så har jag märkt att terränglöpning är ganska påfrestande för fötter och kanske främst fotleder. Eftersom jag inte åkt längdskidor sedan så vet jag inte om det kan vara samma muskler?

Anonym sa...

Verkligen bra gjort! Hur många mil på riktiga skidor har du kunnat åka innan loppet?

Jonas sa...

Bra jobbat! Farsgubben min åkte också igår, men jag har inte berättat för honom att det var du som jinxade vädret :)

Animalin sa...

@Karin: En långfingertopp är fortfarande lite halvborta, men det var den innan också... Terränglöpning ska jag testa, och så får jag köra hårt med balansbollen tror jag...

@Sven: Ca 20 mil tror jag. Men vet inte om det hade betydelse. Min bussgranne hade åkt 55 mil och hon hade bara 10 min bättre tid än jag...

@Jonas: Du får förvarna till nästa gång :-) Och så lovar jag att stanna hemma framför teven på söndag så du slipper snöhärket.

Anna sa...

Jag lovar också att stanna hemma framför TVn, det här låter alldeles för rysligt.

Motionären sa...

Starkt jobbat! Jag tittade lite på de som kom i mål vid sjutiden innan jag hämtade ut skidorna. Försökte snacka med en som ställde sig bakom mig i kön till skidin/utlämningen och tänkte på han när jag läste ditt inlägg. Han skulle lämna in sina och kom direkt från spåret, han var helt i koma och svarade nåt osammanhängande innan han frånvarande återigen fäste blicken i marken.
Kul betraktelse att läsa som jag kände igen mig i.

Animalin sa...

@Motionären: Skönt att det finns andra som känner igen sig :-) Koma är verkligen rätta ordet! Men så här några dagar efteråt har våndorna redan förträngts och jag är supersugen på nästa omgång! Nästan så jag skulle kunna tänka mig att åka Vasaloppet på söndag :-)