Nästan i klass med Gunde Svan

Så var Vansbrosimningen avklarad och hälften av loppen, eller 303 av 423 km i Klassikern är avklarade. Tiden blev 1.19,03, vilket var 33 sekunder snabbare än sambon. För en gångs skull var det jag som hade övertaget och fick vänta in för att vi skulle hålla ihop. Sås-tempo var det, det tyckte sambon också. Men målet var ju att klara det hela, inte tiden (den här gången...!).

Vanån var ett trevligt ställe. Hyfsat varmt i vattnet, bra ström som man fick fart av och gott om plats att ta ut simtagen på. Trots det minst sagt makliga tempot gick det ganska fort och bollarna som visade hur långt man hade kvar svischade förbi. När min rapklocka (jag börjar alltid rapa efter att ha simmat typ 15-20 min) satte igång hade vi kommit betydligt längre än vad jag normalt gör i bassäng. Det var bra prattempo och sambon började tidigt prata om hamburgare och diverse andra maträtter... Stämningen var god och personerna i följebåtarna kom med vitsiga kommentarer. Några räknade antal kallsupar hos deltagarna, andra bjöd på kaffe (!) och visade med centimeter-noggrannhet hur långt det var till mål. Känslan att bara glida fram i Vanån utan någon ansträngning alls och allt bara kändes behagligt var det skönaste med Vansbrosimningen. Jag skulle gärna göra om loppet med siktet inställt på att verkligen ge järnet, inte bara safea för att klara det. Tror jag skulle kunna förbättra tiden avsevärt faktiskt.

Västerdalälven däremot var mindre trevlig. Svinkall (i jämförelse med Vanån) och alldeles för trång. Man kom ingenstans kändes det som, det var folk ivägen överallt, även om de många kontrollanterna längs stranden till gjorde sitt för att försöka "styra trafiken". Trängseln och den lägre temperaturen innebar också att jag började frysa, och blev irriterad för att det gick så långsamt. Ca 400 meter före mål försvann känseln under fötterna och ca 200 meter från mål försvann lillfingrarna. Ryktet säger också att jag var rejält blå om läppar och haka när jag kom i mål.

I Västerdalälven uppenbarades också det mest irriterande med simningen: Alla de hänsynslösa typer som tror sig kunna crawla men egentligen inte kan det utan bara stänker ner, sparkar och drar ner sina medsimmare. Ni vet, de där semi-simmarna som överskattar sin förmåga otroligt mycket. De som däremot kan simma på riktigt glider ju bara smidigt förbi en, och om de inte får plats säger de "Ursäkta, får jag köra om?" Och tackar sedan för utrymmet när de blivit förbisläppta. Det här fenomenet känner jag igen från bl a Orsa Skimarathon, dvs det är nog samma sak i alla tävlingar med motionsklasser: Riktiga motionärer och riktigt duktiga idrottare har inga problem att samsas om spår eller plats. De som bara är wannabees däremot och egentligen är sämre än, eller på sin höjd lika duktiga som motionärer, de är inte tillräckligt bra för att kunna parera för medtävlande utan tar sig fram med knuffar, sparkar och armbågar. Undrar om de känner sig nöjda på slutet? I Vansbrosimningen borde nog dessa få en egen startgrupp typ "Motionärer frisim", så att de kan crawla på varandra istället för på oss andra...

I år simmade för övrigt Gunde Svan Vansbro Halvsim. Han avverkade de 1500 metrarna på 36.26. Med lite räkning kommer man då fram till att jag hade en tid per 1500 meter som bara var 3 min sämre än Gunde, på dubbla sträckan. Så då kan man väl dra slutsatsen att jag nästan är i klass med Gunde Svan. Eller?? ;-)