Det började bra...

Av någon anledning var jag ganska nervös när jag skulle åka iväg till Vålådalen. Kanske var det prestationsångesten som satte in. Alla skulle säkert vara erfarna och jätteduktiga Vasaloppsåkare... Eller kanske var det en föraning om vad som väntade på tåget, suck! I sista stund kom jag på att jag skulle ta med mig den stora dunjackan, eftersom det ska bli kallt, men jag blev rejält svettig i den när jag kom på tåget. Sambon följde med mig till stationen och till och med ombord på tåget med alla grejer, men väl där visade det sig att min kupé var låst... Vad göra?? Sambon ilade av tåget i sista stund och jag förberedde mig på en dust med tågvärden (höll på att skriva konduktör, men så får man ju inte kalla dem längre!).

Efter en stund öppnades dörren till kupén och det visade sig att det redan låg en tant och sov i min säng! Hon vaknade till och hävdade bestämt att hon "blivit lovad" den sängen. Jag orkade inte bråka med henne utan bestämde mig för att ta det med konduktören, som lös med sin frånvaro. Under tiden jag väntade upptäckte jag att ingen av toaletterna i vagnen fungerade... Härligt! Därefter försökte en man i grannkupén använda handfatet i kupén, vilket resulterade i en vattenläcka i halva korridoren. Han fick sedan en utskällning av konduktören. Ja, vad ska man egentligen ha handfat till om det inte är för att använda??

När konduktören väl kom blev jag förflyttad till en annan vagn och en annan kupé, där bara den ena toaletten var trasig, och där bara hälften av kupéerna var ur funktion! Det kallar jag SJ-kvalitet. Jag var åtminstone ensam i kupén och förblev så hela natten. Trots detta sov jag ganska dåligt, många var de busande barnen i korridoren utanför.