Träningsvärk

Den här veckan har jag börjat styrketräna lite smått igen. Med betoning på smått, man vill ju inte överanstränga sig i början ;-) Styrkepassen har legat i träda sedan Öppet spår, mest för att jag ibland tycker att jag har liiite för lätt att bygga muskler och det inte är så snyggt. Men om jag ska orka åka ett Öppet spår till så måste min stackars överkropp tränas. Och just nu är det rätt synd om den. Körde 12 (!) min överkroppsstyrka (läs: armhävningar, ryggresningar, situps och tricepsövningar) i tisdags, och VILKEN TRÄNINGSVÄRK JAG FICK!

Lagom till helgen hade den dock lagt sig hyfsat, så igår tog jag fram Expandern för ett 15-minuters pass. HUH! Träningsvärk igen, denna gång en del i triceps men mest i baksidan av låren, nästan så det var jobbigt att springa idag! Jag säger som Janice i Vänner: OH-MY-GOD!

Tur att det är fyra månader kvar till start...

Senarelagd Klassiker?

I veckan har Vätternrundan 2010 blivit fulltecknad. Utan att jag "hunnit" anmäla mig. Kanske ska jag göra som spånen från förra året och kräva en separat runda för oss som det är sååå synd om för att vi inte hunnit anmäla oss... Eller så inte. Jag får helt enkelt se det som ett tecken att jag inte ska köra fler rundor :-) En hjälp i mitt velande helt enkelt. Skidåkning och löpning kanske får bli min grej. Kanske kan jag då också få tid till att börja dansa igen. Fortsätta cykla bara för att det är skönt att susa fram på en enslig landsväg i sin ensamhet. Börja cykla MTB?

Ett lite lockande alternativ är ju annars Nibberittet i Geiranger. Har varit rätt sugen ända sedan jag jobbade i Geiranger, men det är först nu som jag känner att jag skulle kunna klara av det... Stora frågan är ju dock hur man i Östergötland ska kunna träna ben och flås för att kunna cykla ett halvmaraton från 0 till 1500 meter...

En riktigt härlig höstdag!

Idag har solen skinit (heter det verkligen så?!?) från klarblå himmel, luften har varit klar och kall och höstfärgerna har visat sig från sin bästa sida. En perfekt dag för att springa helt enkelt! I tisdags bestämde jag och en kompis oss för att springa Höstmilen med enda målet att njuta när vi tog oss runt banan. Och som vi njöt! Kanske tack vare vädret och omgivningarna, kanske just för att vi inte hade belagt oss själva med några särskilda tidskrav.

Ryktet sade att det var en väldigt jobbig bana, enligt vissa kanske t o m jobbigare än sista milen på Lidingöloppet. Och har man sprungit 20km innan (vilket man ju har på LL), så kanske den här banan är jobbigare, men den är det definitivt inte när man som nu får starta fräsch och glad i höstsolen. Med en kollega som speaker i starten, bra musik i Ipoden och lite för tjocka kläder på kroppen sprang jag iväg och första halvan gick som en dans. Kompisen och jag hade spekulerat i om att man kanske skulle kunna snitta på 6.30 per km, eller om det var för mycket att hoppas på. Trots två jobbiga kilometer på mitten, där banan steg drygt 80 höjdmeter på knappt 2 km, så klarade vi faktiskt det bägge två, och vi kom båda fram till att vi skulle ha kunnat ta ut oss mer. Men ibland måste det få vara skönt att springa lopp också! Och det var jätteskönt! Särskilt skönt att kunna springa ett lopp med riktiga backar på en snitt-tid som var 10s snabbare per km än vad jag sprang Tjejmilen på för en dryg månad sedan. Revansch! Eller bara utveckling, beroende på hur man ser det :-)

Efter dusch och bastu på Centralbadet i Norrköping firade vi loppet med en långlunch/fika på Fräcka Frökens innan vi tog oss an dagens höjdpunkt nr 2: Filmen Bananas!* En sån där film man blir arg av. Och som man vill uppmana alla att gå och se. Så nu gör jag det: Gå och se Bananas!* Och ät aldrig mer några andra bananer än rättvisemärkta bananer!

Att man inte lär sig...

Kom hem rätt sent igår, orkade inte laga nån ordentlig mat och tog därför en matlåda ur frysen att ha till lunch idag. Pasta med tonfisksås, riktigt god rätt faktiskt. På jobbet visade det sig dock stå en precis likadan låda som jag glömt äta upp veckan före förra. En ganska gammal och antagligen inte särskilt ätbar låda alltså... När jag öppnade kylskåpsdörren och såg detta var min första tanke (som jag borde ha handlat efter): "Jag borde egentligen ställa den nya lådan i den andra kylen eftersom jag annars garanterat kommer att blanda ihop dem och inte tordas äta någon av dem". Men... Varför vara vis av erfarenhet? Lite övermodig tänkte jag nämligen i nästa sekund att "en annan hylla är väl ändå tillräckligt", ställde in lådan och tog mig an dagens sysslor.

När det väl blev lunchdags var jag som vanligt JÄTTEHUNGRIG, och pratade med en kollega samtidigt som jag tog lådan ur kylen och laddade in den i mikron. Man ska inte göra flera saker samtidigt... För det var då tvivlet började: Hade jag tagit rätt låda? Vilken hylla var det nu jag ställde den nya lådan på?? Tittade lite förvirrat i kylen och beslutade mig för att för säkerhets skull avgöra med hjälp av luktsinnet hur det stod till med den kvarvarande lådan. Den både såg och luktade "normalt"... *suck*

Tvivlade vid det här laget ganska mycket, men gjorde samma test på lådan i mikron, det borde ju avgöra saken. Ingen skillnad...

Kollegorna hade börjat undra vad jag gjorde och hade ganska roligt åt min förvirring. De började hinta om att magsjuka ju i allafall kommer fort så jag skulle ju få reda på hur det låg till ganska snart om jag tagit fel... Väldigt uppmuntrande... Jag tänkte att "sååå farligt kan det ju inte vara". Men... Vem vill sitta på bussen hem med matförgiftning??

Efter en kort överläggning med mig själv förpassade jag till slut bägge lådorna till sällare jaktmarker och gick ner till personalmatsalen och köpte en totalt smaklös pastalåda till lunch istället (allt som kommer från det stället smakar nada). När jag kom tillbaka upp till lunchrummet roade sig mina härliga kollegor kungligt på min bekostnad med kommentarer som "går det bra för projektlederskan??", "nu har du ju i allafall nån annan att skylla på om du ÄNDÅ skulle bli magsjuk" etc. Men, jag måste ju erkänna att jag tyckte det var rätt kul själv också, och jag bjöd ju verkligen på det den här gången! Jag menar, att man inte lääääär sig! Nånsin!

LIDingöloppet

Lidingöloppet är överstökat för i år och jag är nöjd! Men det gjorde ONT, ondare än förra året. Mina fötter är nog inte skapta för att springa utför i joggingskor, trots att skorna egentligen är världens skönaste!

Jag nådde mitt mål om att förbättra min tid från förra året med 15%. Trodde ett tag att jag skulle kunna klämma mig under 3.35-strecket, men sista biten var otroligt jobbig och jag var så utmattad att jag höll på att somna några gånger, ganska udda känsla. Men jag klarade mig i allafall under 3.40 tack vare en superspurt sista 3-400 m. Tempot låg då enligt Forerunnern på 3.48/km. Vad krafterna kom från har jag ingen aning om, jag vet bara att det gjorde ruskigt ont och jag höll på att kräkas på kuppen, men det var SÅ HIMLA VÄRT det, känslan efteråt var enorm :-)

Har även hunnit med att anmäla mig till Öppet spår, och upptäckte idag att mitt startnummer är samma som de fyra sista siffrorna i Lidingö-startnumret. Måste ju innebära att jag kommer förbättra mig minst 15% även på de 9 milen mellan Sälen och Mora, hehe... Det skulle i så fall innebära att jag kommer att klara mitt mål på 9.50.00. Härmed är dock varning utfärdad till alla Vasaloppsåkare: Ni kan räkna med riktigt dåligt väder på Öppet Spår söndag 2010, för då ska jag vara med. Och statistiken säger ju att det är DÅLIGT väder när jag deltar :-)

Men nu: Joggingrunda i regnrusket! Härligt ;-)