2 oktober 2008

Redan glömda plågor

Efter Lidingöloppet trodde jag verkligen att "aldrig-mer-känslan" skulle sitta i ett bra tag. Men inte, den är redan borta, även om den satt i liiiite längre än efter de andra loppen. En hel dag faktiskt... Nu är känslan mer att jag måste göra det igen för att göra det på en bra tid också!

Såklart har kommentarerna varit varierande som vanligt, och faktiskt lite förvånande så har de varit positiva från de jag trodde mest skulle se ner på den dåliga tiden. Men i löparkretsar räknas nog Lidingöloppet faktiskt som en bedrift. Däremot har vissa stillasittande personer i bekantskapskretsen kläckt ur sig saker som "Ja, det var ju inte så bra direkt, ska du göra det igen??". Följt av ett hånskratt när jag sa att jag skulle det... Men så är det väl om man själv inte klarar av att ta sig ur soffan på kvällen, då måste man nog se ner på andra för att liksom jämna ut...

Bilderna från Lidingöloppet finns på Photomotions hemsida redan, och som vanligt så finns många snygga bilder på sambon, men bara muppbilder på mig :-) Slutsats? Ja, den får man dra själv, hehe...

Men så till loppet då, och slutsatser/lärdomar om det:

Terränglopp???
Även om Lidingöloppet marknadsförs som terränglopp skulle jag nog säga att den är falsk. Mina trailrunners var alldeles för hårda för underlaget som mest var grus och ibland till och med asfalt. Det känns i benhinnorna fortfarande kan man säga... Tårna mår ju inte heller så bra, så jag vet inte hur jag ska kunna få på mig finskor till disputationsfesten imorgon...

Backigt värre
När vi sprungit i Hackefors har jag tänkt att det kan inte vara så här mycket backar i 30 km. Men det kan det, med undantag för några kilometer den första milen...

Kolhydratladdning??
Vi diskuterade en hel del innan om det verkligen ger något förutom halsbränna att kolhydratladda. Och jag måste säga att jag blir mer och mer osäker, jag märker mer av nackdelarna som "sockerkoma", dålig sömn och halsbränna, än att man har mer energi än när man annars springer. Visst orkar man liiite längre, men det kan lika gärna bero på att det är tävling. Och den här gången resulterade det ju bara i magproblem! Fick övergå till en diet på vatten, saltgurka och vitargo-gel för att överhuvudtaget kunna ta mig fram.

Benstyrka
Har jag inte alls tillräckligt. Som massören sa häromdagen: "Man är ju så dum så man tänker att man ska springa så långt man orkar och sen kan man gå. Men vid det laget har man ju så ont i benen att det gör mer ont att gå än att springa!!" Dock ingen kramp, förutom antydan vid ett tillfälle, men det gick att stretcha bort.

Anekdot
Vi valde att starta ganska långt bak i vårt startled, och det var tur. För den främre halvan sprang fel och tog in på 15km-spåret en bra stund tills några vänliga själar som sprungit förut hojtade lite och fick med sig horden av löpare. Vart var funktionärerna??

Kan även konstatera att jag har väldigt suddiga minnen av loppet, kan inte direkt precisera efter hur många kilometer det var si eller så. Jag har ganska många bilder med vackra Lidingö-vyer i huvudet men skulle inte kunna säga ens om de är från första eller andra halvan... Dock kändes det som att sista milen gick väldigt fort!

Hur som helst, Lidingöloppet är hittills jobbigast av mina genomförda Klassikerlopp. Sambon hävdar att Vasaloppet är jobbigare, så vi får väl se vad slutsatsen blir i februari.

1 kommentar:

Jonas / Fetta sa...

Ah! Nu har jag också hittat din blogg Jag är imponerad!

Kan bara tillägga att jag hade en kollega som låg i täten av gruppen som sprang fel. Det saknades lite funktionärer... Kollegan var hyfsat bitter över att ha fått springa 1.6 km extra :)